1852-1896 Theodore Robinson (July 3, 1852 ?C April 2, 1896) was an American painter best known for his impressionist landscapes. He was one of the first American artists to take up impressionism in the late 1880s, visiting Giverny and developing a close friendship with Claude Monet. Several of his works are considered masterpieces of American Impressionism. In 1884 Robinson returned to France where he would live for the next eight years, visiting America only occasionally. Robinson gravitated to Giverny, which had become a center of French impressionist art under the influence of Claude Monet. La Debacle, 1892, collection: Scripps College, Claremont, CaliforniaHistorians are unclear when Robinson met Monet, but by 1888 their friendship was enough for Robinson to move in next door to the famous impressionist. Robinson's art shifted to a more traditional impressionistic manner during this time, likely due to Monet's influence. While a number of American artists had gathered at Giverny, none were as close to Monet as Robinson. Monet offered advice to Robinson, and he likewise solicited Robinson for opinions on Monet's own works in progress. At Giverny, Robinson painted what art historians regard as some of his finest works. These depicted the surrounding countryside in different weather, in the plein air tradition, sometimes with women shown in leisurely poses. An example of his mature work during this period is La Debacle (1892) in the collection of Scripps College, Claremont California.  Related Paintings of Theodore Robinson :. | Material and Dimensions | Gathering Plums (nn02) | Two in a Boat | Willows | Two in a Boat |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Artemisia Gentileschi
Italian 1593-1652 Artemisia Gentileschi Gallery Gentileschi was born on July 8, 1593 in Rome. She was the daughter of the painter Orazio Gentileschi and was trained by him. Our perception of Gentileschi has been colored by the legend surrounding her. Her alleged rape by her father colleague, the quadratura painter Agostino Tassi, when she was 17, was the subject of a protracted legal action brought by Orazio in 1611. Although she was subsequently married off to Pietro Antonio di Vicenzo Stiattesi in 1612 and gave birth to at least one daughter, she soon separated from her husband and led a strikingly independent life for a woman of her time - even if there is no firm evidence for the reputation she enjoyed in the 18th century as a sexual libertine. After her marriage, Gentileschi lived in Florence until about 1620. She then worked in Genoa and settled in Naples in 1630. Gentileschi traveled to England in 1638-40, where she collaborated with her father on a series of canvasses for the Queen House, Greenwich (now Marlborough House, London). Gentileschi died in Naples in 1652. It is tempting to adduce the established biographical data in partial explanation of the context of her art: the sympathy and vigor with which she evokes her heroines and their predicaments, and her obsession with that tale of female triumph, Judith and Holofernes. But such possibilities should not distract attention from the high professional standards that Gentileschi brought to her art. In a letter, dated July 3, 1612, to the Grand Duchess of Tuscany, Orazio claimed that "Artemisia, having turned herself to the profession of painting, has in three years so reached the point that I can venture to say that today she has no peer. Despite the obvious exaggeration, one can agree that Gentileschi art was of a consistently high quality virtually from the beginning.
Chigot Eugene
French history painter and marine specialist , 1860-1890